Köket som skulle ta tre veckor – ett år senare

Det var i mars det började. Ett samtal över köksbordet, en vanlig lördag när barnen lekte i vardagsrummet och solen faktiskt började kännas varm genom fönstret. ”Den där fläkten låter ju fortfarande som en traktor”, sa jag. ”Och titta på bänkskivan, den är alldeles fläckig vid diskbänken.” Sambon tittade upp från sin telefon, tittade på köket, tittade på mig. ”Vi kanske skulle byta ut något? Bara lite?” Det var fröet. Det lilla, oskyldiga fröet som skulle växa till en djungel av beslut, leveranser och förtvivlan.

I april började vi planera på riktigt för renovering Värmdö. Vi mätte, vi ritade, vi skissade på servetter och i block. Det skulle bli vitt, ljust, modernt. Överskåp skulle bort, öppna hyllor skulle upp. En köksö mitt i rummet, för samvarons skull. Vi var så eniga i början, så samspelta. Vi trodde att det här skulle bli en rolig resa, något vi skulle se tillbaka på med värme.

I maj beställde vi köket. En stor satsning, mycket pengar, men det var värt det. Leveranstid: sex till åtta veckor. Vi såg fram emot sommaren, att kunna njuta av det nya köket i solen. Vi planerade inflyttningsfest för släkt och vänner. Alla skulle få se vad vi åstadkommit.

I juli ringde de från köksföretaget. Förseningar i produktionen, fabriken hade problem, det skulle dröja ytterligare en månad. Vi svalde besvikelsen, tänkte att det är lugnt, vi har tid. Augusti är också fint. Vi sköt fram festen, försökte vara förstående. Det är ju ändå semestertider.

I augusti kom inget kök. Däremot kom ett nytt samtal. Nu var det problem med frakten, containern hade blivit försenad i hamnen. Ny prognos: september. Vi började bli irriterade, men vad skulle vi göra? Vi hade redan betalat, redan väntat, redan accepterat. Vi väntade vidare.

September kom, och med det köket. Äntligen. 27 pallar med skåp, lådor, bänkskivor och luckor. Allt staplat i garaget, så att knappt bilen fick plats. Vi rev ut det gamla köket på en helg, kände oss starka och effektiva. Nu skulle det bara monteras. En månad, max, så var vi klara.

I oktober insåg vi att väggarna inte var raka. Det visste vi förstås, huset är från fyrtiotalet, men vi hade inte räknat med hur mycket det skulle påverka. Varenda skåp behövde kilas, justeras, anpassas. Inget passade, inget var enkelt. Vi började tvivla på våra egna förmågor, på våra verktyg, på vår relation.

I november bråkade vi för första gången på riktigt. Om en list. En jävla list som skulle sitta i hörnet vid kylskåpet. Jag tyckte den skulle kapas i 45 grader, sambon tyckte den skulle vara rak. Vi stod där i ett halvfärdigt kök, omgivna av verktyg och skräp, och skrek åt varandra om en list. Barnen tittade på från vardagsrummet med stora ögon. Det var en lågpunkt.

I december kom julen. Köket var fortfarande inte klart. Vi hade diskho och spis, men inga bänkskivor på vissa ställen, luckor som saknades, en fläkt som inte var inkopplad. Julmaten lagades på spisen, skinkskivor på en provisorisk bänkskiva av en gammal skiva vi hittat i garaget. Släkten kom, låtsades att allt var normalt, men vi såg blickarna. De undrade vad vi höll på med.

I januari orkade vi knappt prata om köket, vi fick prata mer med byggfirma skärgården varandra. Vi undvek det, gick in i vardagsrummet istället, låtsades att det inte fanns. Men det fanns där, varje dag, en påminnelse om vårt misslyckande. Vi anlitade en snickare för att få hjälp med det svåraste. Det kändes som att erkänna nederlag, men det var också en lättnad.

I februari började det hända saker. Snickaren jobbade på, vi hjälpte till, och bit för bit föll allt på plats. Luckorna kom upp, listerna satt rakt, bänkskivorna blev klara. För första gången på månader kunde vi ana hur det skulle bli. Vi började prata med varandra igen, om annat än köket, om livet utanför renoveringen.

I mars, ett år efter det första samtalet till byggfirma Värmdö, var det klart. Vi stod där, i ett vitt, ljust, modernt kök, och kunde inte riktigt fatta det. Det var precis som vi drömt, fast dyrare, jobbigare och mycket, mycket senare. Vi tände ljus, bjöd in grannarna, höll en liten fest. Ingen frågade varför det tagit så lång tid, för de visste redan. Alla som renoverat vet.

Nu, ett halvår senare, sitter vi här varje morgon med kaffet och bara njuter. Solen faller in genom fönstret, barnen äter frukost vid köksön, allt är precis som vi ville. Och när någon frågar om vi ska renovera något mer, skrattar vi bara. Inte en chans, säger vi. Inte på några år.

Men i garaget står en gammal plansch över hur vardagsrummet skulle kunna bli. Bara lite ändringar, inget stort. Vi tittar på den ibland, på kvällarna, och låtsas att vi inte ser.

Det var i mars det började. Ett samtal över köksbordet, en vanlig lördag när barnen lekte i vardagsrummet och solen faktiskt började kännas varm genom fönstret. ”Den där fläkten låter ju fortfarande som en traktor”, sa jag. ”Och titta på bänkskivan, den är alldeles fläckig vid diskbänken.” Sambon tittade upp från sin telefon, tittade på…